Gula, prydligt randiga åkrar och bondgårdar med röda hus och mjölkkannor vid brevlådorna går vi förbi, min trogna pudelvän och jag. Munnen är torr av dammet på grusvägen och solen lyser varm. Längre bort ser vi ståtliga bruna hästar komma galopperande mot oss, som i en scen i en vilda västern film. De stannar tvärt och vi med och jag tänker att hästar är nog de vackraste djuren på jorden. Då noterar jag att en häst, ett föl, står utanför hagen medans de andra oroligt står och gnäggar innanför. Den lille ser vilsen ut och står alldeles intill de andra, så nära men ändå så långt borta. Jag tittar mig omkring. Traktorerna står tysta på den leriga åkern och den stora trädgården är öde. För en liten, liten nanosekund, så har jag lust att bara gå vidare. Det är inte min sak. Någon lär ju märka det och så släpper de in den lille och så är allt bra igen, tänker jag. Så tittar jag på fölet igen. De där stora, runda, oroliga ögonen. Diskussionen om civilkurage har vi haft ett otal gånger här