Min första novell



Regnet piskar på fönsterrutan men inne är det rätt mysigt. Det börjar mörkna redan vid femtiden nu. Nästa vecka är det höstlov. Jag sitter och spelar tv-spel som vanligt. Har hittat ett nytt favoritspel; Fifa -15. Det går snabbt, har bra grafik för den rätta arenakänslan och jag slipper tänka när jag spelar.
Förut spelade jag lite fotboll själv. Det var kul att vara ute på plan och grabbarna i laget var rätt schyssta. Morsan kom alltid och tittade på mina matcher. Ibland satt hon där i regnet med både regnjacka och paraply och hejade som tusan klockan nio en lördagsförmiddag. Hon gjorde allt. Jobbade på vårdcentralen på dagarna, hjälpte mormor på kvällarna, skötte huset, katten, mig och farsan.
Jag fattar inte hur hon orkade, men det gjorde hon ju inte till slut. Det är nu fjorton månader sen morsan drog med Birger, granngubben. Han sålde sitt hus och de köpte en lägenhet i Spanien tillsammans. Jävla gubbe, alltså!
Farsan och jag blev kvar här i huset. Efter någon månad fick han sparken från folktandvården. Han var inte särskilt munter innan dess men har inte precis blivit muntrare efter all skit. Nu sitter han mest nere i källaren och putsar på sina proteser eller vad det är han gör.
Även den här kvällen är han där nere, när det plötsligt ringer på dörrklockan. Vem kan det vara, det är aldrig någon som hälsar på oss nuförtiden. Inte utan att ringa först.
Jag låtsas som inget och fortsätter spela, jag vet att farsan också hör. Han kan gott pallra sig upp och öppna dörren åtminstone.
- Ding, ding, dång, ekar det samtidigt som jag äntligen gör mål mot Barca, fan va gött!
Är han döv eller, farsgubben!? Jag pausar och slänger spelkontrollen lite slöt i soffan. Jag ställer mig vid verandafönstret och kikar lite snabbt bakom gardinen, en dålig vana jag ärvt av morsan.
Jag blinkar tre gånger och tittar ut igen, men det är på riktigt. Där ute i regnet står ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic. Javisst, DEN Zlatan, fotbollsspelaren. Fatta att han står utanför vår dörr!
Efter att dörrklockan ringt en tredje gång utan att pappa hasat sig upp för trapporna så måste jag öppna dörren. Irriterad på att jag måste göra allt i det här huset nuförtiden, fast samtidigt väldigt nyfiken på vad världens bästa fotbollsspelare gör utanför vår dörr en stormig söndagskväll som denna.
-Är din pappa hemma? Jag behöver dra ut en tand tror jag, säger han ynkligt på bred skånska när dörren går upp . Han jämrar sig nästan som ett litet barn där i regnet med handen för ena kinden. Han ser inte klok ut, blöt och skäggig.
- Pappa! Ropar jag lite för högt.
Jag hör hur pappa harklar sig irriterad där nere i källaren och ropar slött:
-Vad är det, Sebastian? Jag är upptagen.
- Zlatan Ibrahimovic är här och undrar om du kan dra ut en tand.
-Jag kommer strax! ropar pappa hetsigt.
Jag hör hur han börjar plocka undan och krafsa ihop grejer från skrivbordet och knäpper på steriliseringsapparaten så att den börjar surra och ha sig. Det tar flera minuter och det börjar bli pinsamt att stå här och bara stirra så jag ber honom komma in och går själv in till tv rummet och sätter på Fifa igen.
Pappa kommer upp för trappan och de går ner i källaren. Jag kan inte koncentrera mig på spelet, ställer mig vid trappen och tjuvlyssnar lite. Först hör jag bara mummel men efter en stund kan jag skilja på rösterna.
Pappa säger åt Zlatan att sätta sig i den temporära tandläkarstolen, som egentligen är en vanlig skrivbordsstol från Ikea, och gapa stort. Sen muttrar han något om att visdomstanden är infekterad och bedövning är det försent för. Han harklar sig, öppnar steriliseringsapparaten och tar fram tången.
 Jag sträcker lite på mig för att se bättre, tar några försiktiga steg nedåt. Jag ser hur Zlatan har svettfläckar under armarna och det luktar unket blandat med desinfektionsmedel. Pappa böjer sig över stolen och samtidigt som jag hör hur det knakar i käken så hörs ett skrik som måste höras ända bort till moppe-grillen nere i centrum. Jag snubblar till på trappsteget och vaknar till liksom.
Fan, va pinsam jag är. Jag backar sakta tillbaka till tv rummet och ber snabbt till typ Gud eller något, att de inte märkte mig. I soffan sitter jag och försöker spela oberörd när de efter en stund går in i köket. Pappa ger Zlatan ett glas vatten och något som luktar starkt, som han ska skölja munnen med tre gånger om dagen. Han tackar pappa och berättar att han var i närheten på en stor konferens med landslaget och hade sån tandvärk men ville inte berätta det för någon för då kanske han fick sitta på bänken imorgon när de ska spela match. Då mindes han att hans pappa alltid pratade om sin kompis Stickan Carlsson som bodde här i trakten och som är en strålande tandläkare. Han fixade fram adressen och gjorde en chansning. Pappa tittar plötsligt på mig genom dörrspringan och berättar stolt att hans son också spelar fotboll.
-          Kom Sebastian. Gillar du Zlatan?
Pappa tar fram ett gammalt post-it block och Zlatan skriver sin autograf till mig. Han tackar igen och tar oss båda i hand.
-          Ni är riktiga hjältar! Skicka fakturan till min pappa så att ingen misstänker något om händelsen. För ni berättar väl inget? Han blinkar med ena ögat och går ut i mörkret.
Det var längesen pappa och jag satt i soffan tillsammans och pratade och skrattade, som vi gjorde den här märkliga men fantastiska söndagskvällen. Tänka sig att min pappa känner Zlatans pappa! Han kanske inte är så pinsam ändå, farsgubben.




Ps. Är väldigt tacksam för eventuell respons.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Feminist Javisst!

Julmarknad